aaea

När jag var 3 år och Emilia var 1 år skildes våra föräldrar.

Det blev en massa bråk om vem som skulle ha vårdnaden om oss, men det slutade med att jag fick bo hos min pappa, och Emilia hos mamma. Min pappa bodde (bor) i Bohuslän, och mamma flyttade till stockholm när dom skildes. Det betydde ju att jag inte träffade mamma samt resten av mina syskon så mycket som en barn egentligen skall.

När jag träffade Emilia såg jag henne inte riktigt som en syster, utan mer som en främling och jag tror hon kände detsamma. Jag bodde nere hos min pappa tills jag var runt 12-13 år och då flyttade jag hit upp till Stockholm. Det var som att flytta in till några man inte kände. Jag visste knappt någonting om vad som hände på dagarna, vilken skola mina yskon gick i? Vilket jobb mamma och hennes dåvarande kille hade? Så allt vart ju helt nytt för mig.

Självklart visste jag vilka alla var, vad dom hette,hur gamla dom var osv. Men det var inte mer än så?

Så jag kan nästan säga att jag känt Emilia i ungefär ja, 5-6 år ungefär?

Är inte det lite sjukt?! Nu när jag tänker på det känns det så konstigt. Hon är ändå min syster...

Jag är 18 år i år, och har känt henne 5 år av dom?

Nu är vi iaf som bästa vänner, vi gör det mesta tillsammans.

Har samma vänner (eller har haft kanske jag borde säga) osv. Och jag älskar henne otroligt mycket.

Puss!